´

Denial

Anger

Bargaining

Depression

Acceptance

Att ta sig igenom sorg är något jag aldrig behövt göra förut. Är det därför det är så svårt, eller är det likadant varje gång? Är det själva förlusten eller allt det sorgsna runt omkring en som leder en in i en dvala?

De fem stegen som sorg består av är för mig obegripliga. Var är jag? Förnekelse? Jo, när jag såg honom ligga där på sjukhuset, då var det inte sant. När vi skulle åka hem på natten kunde jag inte säga farväl. "Nej, jag tänker inte. Han ska finnas här när jag kommer imorgon med. Jag tänker inte säga hej då". Men förnekelse kommer man igenom snabbt, iallafall jag.

Har jag varit arg? Inte på någon annan än mig själv. Att jag inte tog vara på tiden mer, att jag inte satte på mig bussen ut till Branthalla och umgicks med honom mer. Att det endast var en sak jag tänkte göra, men kom aldrig till skott. Den tanken har gjort mig så arg på mig själv...tanken att jag inte ens kommer ihåg det sista jag sa till honom när han fortfarande var vid liv...

Har jag försökt köpslå? Nee, leder ingenstans. Tro att det förändras för att jag gör något...omöjligt. Men jag försöker göra vad jag kan för att göra det lättare för min familj. Försöker vara en bra dotter, ett bra barnbarn.

Fjärde steget då? Deprimerad? Stämmer det bättre? Kanske, eftersom allt är jobbigt just nu. När jag borde plugga, vill jag hellre göra ingenting. När jag ska äta, mår jag illa. Sticka och träna? Sover hellre. 

Sen kommer vi till det sista steget, att acceptera det.  Det steget kommer jag till, någon dag.

Och imorgon ska jag ta min spruta. Lustigt att mina två största rädslor händer på en och samma vecka. Döden och sprutor.