´

Måste berätta om min hemska natt igår till idag. Först kunde jag inte sova, låg och tänkte en massa på döden. Att livet bara tar slut när man stänger sina ögon. Detta gjorde mig tillslut galen och jag vågade inte sova. Men när jag tillslut somnade drömde jag detta;

Jag var medvetslös, kunde inte kommunicera, röra mig eller på något sätt visa att jag var där. Men min hörsel var det inget fel på, jag hörde allt som sas runt omkring mig. Mamma och pappa var där, de pratade med några sjuksköterskor och läkare. De sa att det inte fanns något hopp, att det var mina föräldras beslut om de skulle låta mig leva med hjälp av maskinerna eller om de skulle koppla bort allt. Paniken steg. "NEJ, jag lever ju! Jag är inte borta, jag hör allt!"  Mina panikslagna tankar nådde inte ut. De kopplade ur alla maskiner. Alla ljud försvann...jag försvann.

Då vaknade jag. 

Denial

Anger

Bargaining

Depression

Acceptance

Att ta sig igenom sorg är något jag aldrig behövt göra förut. Är det därför det är så svårt, eller är det likadant varje gång? Är det själva förlusten eller allt det sorgsna runt omkring en som leder en in i en dvala?

De fem stegen som sorg består av är för mig obegripliga. Var är jag? Förnekelse? Jo, när jag såg honom ligga där på sjukhuset, då var det inte sant. När vi skulle åka hem på natten kunde jag inte säga farväl. "Nej, jag tänker inte. Han ska finnas här när jag kommer imorgon med. Jag tänker inte säga hej då". Men förnekelse kommer man igenom snabbt, iallafall jag.

Har jag varit arg? Inte på någon annan än mig själv. Att jag inte tog vara på tiden mer, att jag inte satte på mig bussen ut till Branthalla och umgicks med honom mer. Att det endast var en sak jag tänkte göra, men kom aldrig till skott. Den tanken har gjort mig så arg på mig själv...tanken att jag inte ens kommer ihåg det sista jag sa till honom när han fortfarande var vid liv...

Har jag försökt köpslå? Nee, leder ingenstans. Tro att det förändras för att jag gör något...omöjligt. Men jag försöker göra vad jag kan för att göra det lättare för min familj. Försöker vara en bra dotter, ett bra barnbarn.

Fjärde steget då? Deprimerad? Stämmer det bättre? Kanske, eftersom allt är jobbigt just nu. När jag borde plugga, vill jag hellre göra ingenting. När jag ska äta, mår jag illa. Sticka och träna? Sover hellre. 

Sen kommer vi till det sista steget, att acceptera det.  Det steget kommer jag till, någon dag.

Och imorgon ska jag ta min spruta. Lustigt att mina två största rädslor händer på en och samma vecka. Döden och sprutor.

Visste ni att jag egentligen heter Ida? Mamma och pappa döpte mig till Ida Sofia Taubert men började kalla mig Sofia - vilket blev mitt tilltalsnamn. Men enligt mitt pass och andra dokument är mitt förnamn Ida. Jag har länge funderat på att ändra Ida till mitt tilltalsnamn när jag är arton. Tycker det är gulligare än Sofia. Men ett stort problem vore att få alla jag känner att kalla mig det.

Vad tycker ni? Sofia eller Ida?

Sitter och tittar på Du är vad du äter (ohja, jag har kul ) och blir helt ställd. Hur sjutton kan folk äta så mycket?! Listan på vad de ätit under en vecka tar ALDRIG slut. Hehe, jag undrar hur min lista skulle se ut...typ;

14 koppar kaffe

12 koppar te

femton packet nudlar

7 portioner pasta carbonara

5 tallrikar med START och vanliljyoghurt

4 portioner skolmat

7 energidryker

7 portioner av mammas mat

18 chicken nuggets ( om jag jobbar )

Något sånt kanske? Undra vad Anna Skipper skulle tycka om det? Haha vill inte veta.

• Se Big Ben
• Ta en båttur på Thames River
• Åka London Eye
• Se en Broadway Show
• Besöka Buckingham Palace
• Shoppa på Oxford Street
• Westminster Abbey ( måste bara dit, Chandler och Joey är ju utanför i säsong fyra! )
• Palace of Westminster

Detta är bara några av de saker jag vill göra i London. Finns självklart fler saker!

Lögner och falskhet. Rykten som blir spridda och folk som hittar på. Vänner som chockar med deras lätthet i att ljuga någon rakt upp i ansiktet. Detta har blivit en del av min vardag det senaste året. Detta har även gjort så att jag inte längre vill eller vågar lita på alla i min närhet. Jag har blivit en person som jag aldrig trott jag skulle bli, en person som istället för att släppa in nytt folk, sätter jag upp murar. Sedan får personen i fråga bevisa sin tillit så att jag kan släppa in den i mitt liv. Förr så tänkte jag bara gott om alla människor, tänkte inte ens på att jag släppte in folk med en gång - det var något självklart.

Jag hoppas att den egenskapen kommer tillbaka, att jag kan börja tro på att folk inte sviker mig så fort jag släppt in dem. Tack & lov har jag nära vänner som jag verkligen kan lita på, folk som inte svikit mig. Detta är jag evigt tacksam över och hoppas att jag får fler såna vänner detta året. För i år ska jag bara hålla mig till människor som jag vet inte kommer svika mig eller göra mig ledsen. Vilket borde resultera i ett väldigt positivt år!

Detta inlägg blev kanske inte så muntret men det är sanningen iaf.