´

God kväll bloggen! :)

Äntligen hemma, har precis duschat, sitter i sängen och tittar på vänner & äter pumpafrön (y).

Idag har verkligen varit galen, på morgonen gjorde jag en ny grej. Brukar spring lite fort till Nära Dej för att köpa en Red Bull innan skolan börjar, så man vaknar lite ni vet. Men idag hoppade jag av två hållplatser tidigare för att köpa en på Svea. Där fick jag en större för exakt samma pris. Inte så tokigt säger jag bara! Vet inte om jag orkar gå den biten varje dag men , ja nu vet jag.

När jag kom till skolan var alla där, utom min pojke. Jag ringde honom för att se så han var vaken och på gång. Det var han, skulle cykla till bussen alldeles strax. Tiden gick och han kom inte, när Herman får ett samtal. Det var Antoine som tydligen trillat med cykeln i en nedförsbacke. Cykeln hade tydligen låst sig helt plötsligt så det blev en rejäl vurpa. Självklart blir jag jätterädd så ringde för att höra hur det var. Han hade såklart väldigt ont men mådde någerlunda bra. Skoldagen gick och jag ville bara sluta så jag kunde åka hem till honom och plåstra om honom & ta riktigt hand om honom. Köpte med mig nudlar ( our favorite ) på vägen. Nudelkungen gjorde i ordning det sedan tittade vi på OC ( jag vet , gammalt men kul att se allt igen ). Fick en bild på såret. VARNING FÖR KÄNSLIGA BILDER

Vid halv fem-tiden stack vi till Blå Port för att hjälpa till på Antoines mammas firmafest. Gertrud är VD för ett företag som heter Gertrud Solutions AB. Klockan sex kom alla anstälda, då bjöds det på glögg, pepparkakor och annat gott. Sedan var det dags för julbord som jag & Antoine dukade fram. Efter en stund hämtade även vi mat, satte oss i ett enskilt rum och tittade på Supersize me och åt :)

Kvällen ägnades mest i hissen faktiskt, upp & ned för att hämta och lämna saker. Men roligt hade vi verkligen, så skönt att kunna ha så kul med någon man älskar så mycket. Jag och Antoine hann inte bli vänner innan vi blev tillsammans men under dessa 15 månader vi haft tillsammans har han blivit min bästa vän & det känns som vi funnits i varandras liv i en evighet.

Jag känner mig så välsignad som har någon i mitt liv som förstår sig på mig när jag är som jag är. Som jag kan skratta med tills jag inte kan andas, som får samma tanke när någon annan säger något, någon som ser rakt igenom mig. Ofta slår det mig att han känner mig bättre än jag känner mig själv. Samtidigt är han någon jag inte kan hålla mina läppar ifrån, vill alltid vara så nära som möjligt. Någon som tröstar när allt är skit, som finns där att dela glädjen när livet går på räls. Att veta att han menar det när han säger att jag är vackrast i världen. Men som jag vågar fula mig med. Han är den jag älskar, inte förstår hur jag kunnat leva utan och som jag aldrig släpper. Han är min bästa vän<3

"Sofia gick från att "ha ett förhållande" till singel"

Sju dagar senare...

"Sofia har ett förhållande med Antoine Jonsson"

Detta stod på min facebook-sida i veckan. Folk har frågat, de har pratat med andra istället för med mig. Jag har fått beklagande sms, som om någon dött...De frågar fortfarande, så nu tänker jag förklara.

Jo vi gjorde slut, efter 14 månader tillsammas. Jag kände att jag inte ville vara i ett förhållande, ville vara själv. Visste att jag skulle sakna Antoine. Men jag bestämde mig. Inte trodde jag att den personen jag sa hej då till, var en sån kämpe.

Folk sa till mig att jag tog det förvånandsvärt bra. Att jag inte verkade så ledsen. Fick till och med höra att jag var känslokall. Well, ni var inte där när jag grät bakom stängda dörrar, när jag vakna mitt i natten efter en dröm där det fortfarande var vi. Hur mitt hjärta och min hjärna stred mot varann i hopp om att få kontroll. Jag ville inte prata om det, inte med någon. Som många vet, hatar jag medlidanade, så folk höll sig undan för det mesta. Aldrig tidigare har jag spelat så mycket, för så många.

Men en kväll gick det inte mer, mitt hjärta sa ifrån. Visst jag ville inte vara i ett förhållande, men allt jag ville var att vara med Antoine. Allt annat kvittade, allt annat kvittar.

Är tacksam över att han fanns där, han väntade på att jag skulle få mitt vett tillbaka. Det bekräftade hur mycket han älskar mig. Att trots att jag sårade honom så hemskt mycket, ville han ändå vara min.

Pojken i mitt liv vill jag aldrig mer förlora. Aldrig mer vara ifrån. Pojken i mitt liv är min, föralltid.

Detta är ett foto från när vi var här nere i Malmö sist. Vi var här och firade 1 år. Vill tillbaka.

( Ops, inte vårat barn!!!)