´

Ikväll har jag varit på ett evangemang som heter Passion, i Pingtskyrkan. En plats som många avskyr, en del fruktar men många älskar. Den platsen är jag uppväxt i. Det är där jag sprang omkring med mina barnsben och lekte kull vid entrén. Där jag lärde mig alla berättelser som Noas ark, Mose i Egypten, Daniel i lejongropen och m fl. Där började många vänskaper gro. Det var i den kyrksalen jag gick ned i dopgraven och bekände min tro & därmed blev medlem i församlingen. Det var där jag fann min talang att dansa.

Jag har varit med om mycket med mina vänner därifrån, inte bara i kyrkan utan i resten utav Sverige med. Nordic, tjejkonferenser, Nyhem, Löttorp, Hemsedal, Kläppen, Trysil, 3 dagar, sommarläger, konfirmationsläger, musikalen Future dreams... alla goa stunder jag varit med om, alla gånger jag fått tröst. Men ändå gick jag ut genom dörrarna, med beslutenhet att det var sista gången.

Nu när jag sitter här i min säng och tänker tillbaka känner jag en sån saknad. Dels till de som flyttat från staden och de som är kvar. I veckan pratade jag med en från kyrkan, som ville att jag skulle komma till Passion. " Skulle vara kul om såna som inte är med så ofta med kommer". När blev jag en av de som inte kommer ofta? Orden slog mig som en käftsmäll. Varför stack jag? Varför ville jag inte längre vara en del av den familjen? Jag kände att jag inte höll måttet.

Som sagt har jag varit kristen sen barnsben, men vad är kristen egentligen? Jag sa till en snubbe att jag trodde på Jesus när jag var åtta, varför? För det var det man skulle. Inte visste jag ett jotta om vad det betyder att vara kristen. Det vet jag idag. Jag är inte den där duktiga sångaren som jämt leder lovsången eller den där tjejen som är bra på att be högt. Jag ber inte för ofta och bibeln har jag inte läst på ett bra tag. Ibland svär jag, ibland ljuger jag, jag tycker om att dansa ( även om det är för att visa upp mig och min talang ) jag är tatuerad, jag tycker inte det är fel att dricka alkohol. Nej jag är inte den bästa av de kristna. Men det bryr jag mig inte om, för jag vet att Gud älskar mig ändå. Och ( nu ni ) jag tror att han är ännu stoltare över mig än de andra som är perfekta. För jag kan testa annat, kan skippa kyrkan några veckor i rad, men ändå känna att jag behöver Gud inom mig. Jag behöver inte pampig lovsång & en skrikig pastor för att få den där kicken. Jag behöver bara gå ett steg ut i min egna vardag och jag känner Hans närhet mer än någonsin.

Och ja jag är en bra förebild för okristna. Jag är mig själv men vet ändå var jag har min tro. Jag är inte en annan Sofia för att jag tror på himmeln. När folk ser det, kanske det är lättare för dem att ta det där steget, än när de ser en perfekt människa som aldrig gör fel FÖR att den är kristen. Jag vet att jag inte är pastor-material eller skulle kunna bli en ledare på något sätt, men Gud har en plats för mig i himmeln ändå. Och jag tror att Han inte skulle ta bort den för alla de där sakerna jag gör, som kristna "inte får". Han älskar mig, förstår ni det? MIG. Inte en perfekt kopia av mig.

Tänk vad en kväll kan göra, en passion. Tack för denna kvällen, den fick mig att värdesätta saker mer & förstå deet jag tidigare inte förstått.